My family in London

I år kommer vi förmodligen åka till Indien i November-December. Det är planen iallafall, beroende på hur vaccinationerna läggs upp till vår mini pea.

Inför denna resan har jag (redan) packat undan en box med leksaker & barnkläder som jag vill ta med och ge bort. Inte till något barnhem, utan till dem fattiga familjerna som lever på gatan. På trottoaren.

 

När jag gick förbi familjerna som bodde där i små "stånd" på gatorna, med tak gjorda av trasor, högg det djupt i magen. Det var första gången jag såg fattigdom på så nära håll. Med egna ögon. Det var barn som plockade upp 'värdefullt' skräp från högar av sopor. Och det var föräldrar som barfota lagade tunnbröd över öppen eld på sidan av trottoaren. 

Visst känner man sig då aningen ytlig när man själv klagar på den vita bordsduken som aldrig blev ren ifrån tomat & vin fläckarna. Fläckarna som spilldes när vännerna var över på stormiddag. Middag som sedan blev över till måndagens matlådor...gjorda av glas eftersom man hatar plast. Hm.

Något som satte sig ännu djupare var ett videoklipp jag såg ifrån en gatufamilj: Det var festival i stan (ungefär lika stor som julen här) varpå kvinnan i hemmet dekorerade "huset". Hon målade fina mönster med färgglada pennor på marken under deras tak gjort på två brädor och en handduk. Thats it. Det var hennes dekoration inför festivalen. För det är ju klart man vill dekorera fint i sitt hem när det luktar högtider.....

Jag tycker detta är så himla mycket att lära av någon som inte sagt ett ljud.
Det är något jag vill att mina barn ska lära & ha med sig igenom livet. Att det lilla och enkla - vad det än är, räcker. För det är tycker jag, det allra finaste.